Vissa skivor tar lite tid att forsta sig pa och ‘Plavyna’ ar en av dem. Inledande ‘Maliovani Jafyny’ ar kravande, jag kunde inte finna ro att ta mig igenom den och skivan stangdes av flera ganger innan laten ens var slut. Nar jag spelade upp laten for mina vanner fick jag reaktioner som ‘sa har later det nar nagon kor en Unix-installation via ett ljudkort’ och ‘hon maste ha kopplat en geigermatare till en MIDI-synth’. Det ska sagas att jag inte var sen att instamma men, kara lasare, ni maste komma ihag att jag da endast hade lyssnat pa skivans forsta spar. Zavoloka gor inte noise. Aven fast musiken pa ‘Plavyna’ ar bruten ar ljuden aldrig pafrestande pa det dar direkt kroppsliga sattet som japanerna ar sa bra pa. Snarare ar musiken mjuk och vacker. Valdigt ofta paminner de intensivt hoppande och studsande ljuden om djurlaten, vattendrag och granskog.
“Det handlar om naturromantik…”
Det ar som sagt egentligen bara den forsta laten pa skivan som pa riktigt kraver nagot av lyssnaren (aven fast det spattiga och hart uppklippta delvis aterkommer i laten ‘Kosytsia’). Efter det forsvinner knepigheterna nastan helt och lugnet och varmen kommer fram. Det ar lite som att stanna bilen pa en stressad motorvag, kliva ur och gar rakt ut i skogen. Forst handlar det endast om att undvika att bli pakord men nar tradlinjen val ar bruten och motorvagen ligger bakom ryggen blir allt lugnare och stressen forsvinner allt mer ju langre in i skogen man kommer. Det handlar om naturromantik, Zavoloka gor musik som later som sagoskog med solvarma skogsglantor, porlande backar och blomsterangar. For ovrigt inte allt for olikt de skogar som beskrivs i Robin Hood och Bilbo, eller Nalle Puh for den delen. ‘Plavyna’ visar pa slaktskap med Tapes fortjusande skiva ‘Milieu’, men dar Tape later musiken stanna vid varma sommardagar och skogsglantor vill Zavoloka sa garna ga lite langre och blir overtydlig i sin imitation av naturen. Musikens spattighet gor dock att de manga naturromantiska dragen inte helt far ta over och darfor ramlar skivan aldrig ner i den lomska new age-fallan som skymtar har och dar, aven fast den kommer farligt nara ibland. Lattips: ‘Kolyskova’ och ‘Teche voda ledova’.
Forfattare: Zac Fors
Review
Saralunden.Björkås.Mjös – Dubious
Sara Lundén är produktiv. I samband med släppet av ‘There was No End’ – ett ‘indie-tronica-projekt’ skapat tillsammans med Andrey Kiritchenko – kommer ett annat samarbete under namnet SaraLunden.Björkås.Mjös.
‘Dubious’ är drygt femton minuter aningens svårbestämd musik. Lättjazz med electronica-anknytning och suggestiva små drag av trip hop. Närmaste referensen jag greppar efter är faktiskt ‘Svårt att säga nej’, den gamla duetten mellan Bo Kasper och Lisa Ekdahl från slutet av nittiotalet, frånsett de elektroniska inslagen: Unison sång av kvinna och man, tätt intill med luftigt komp. Inget som tippar världen över ända, men avgjort ganska trevligt.
Författare: Sara Axelsson
Saralunden + Andrey Kiritchenko – There was no end
När jag var en liten snorgärs närde jag några drömmar om framtida jobb. Ett av dem var att bli pilot. Otaliga var de flygplansböcker som lästes. Spitfire och Boeing, Messerschmitt och Airbus. Ett synfel satte effektivt stopp för mina fantasier. En mental så väl som fysisk närkontakt mellan tå och tröskel kan framkalla smärta. Ett annan dröm var att ratta en demoleringsmaskin (med stor, svart, fin stålkula). Riva byggnader. Mumma! Pentyl, trotyl och nitroglycerin var ord vars sprängverkan jag kunde redogöra för när som helst. Det kan låta destruktivt, att förstöra saker. Men det är det inte. Det handlar om att skapa utrymme. Tomma rena ytor. I den värld du och jag lever i, så överbelamrad med intryck, är det viktigt att skala av, plocka bort, avytra. En inre frid att kunna tänka innebär att kunna leva. Just det här ekande tomma utrymmet återfinns på Sara Lundens och Andrey Kiritchenkos ‘There was no End’. Ett tillfälle om 23 minuter att hämta andan. Viskningar utan rop i skön symbios med elektroniskt gnissel och bludder gnuggar igång en överbelamrad hjärna. Som när någon tar ett djupt andetag och flämtar till i suveräna Björk-pastischen ‘Oh so Blue’.
Skivbolaget Nexsound kallar det ‘indie-tronica’. Ack så rätt de har.
Låttips: ‘Oh so Blue’ och ‘Erotic Dreams’.
Författare: Peter Larsson
Andrey Kiritchenko – Stuffed With/Out
Andrey Kiritchenko är en okrönt kung och pionjär på den i närmast obefintliga ukrainska scenen för elektronisk musik. Med sina trettio årsringar har han hunnit med en rad arbeten inom det musikaliska området och dessutom funnit tid till att skriva musik för projekten Nihil Est eXellence, Sidharta och Critikal, det sistnämnda tillsammans med svensken Jonas Lindgren. Sammanlagt rör det sig om cirka trettio plattor i Kiritchenkos diskografi, alltifrån stickig electronica och smart techno till elektroakustisk musik, pulserande drones och analog synthmusik.
Kiritchenko är också den som står bakom skivbolaget Nexsound som nu ger ut plattan med det underliga namnet ‘Stuffed with/out’, denna gång under namnet Andrey Kiritchenko.
“… ingalunda någon dussinplatta men väl en skiva om djur…”
Andreys tidigare plattor under eget namn, som ’00:00′ vilken kom till under nattliga experiment framför datorn samt ‘True Delusion’, var rytmiskt betonade men i övrigt ganska snarlika nya ‘Stuffed with/out’. Denna gång handlar det dock mer om gitarrer som tillsammans med fältinspelningar och munspel kombineras med elektroniska ljud som är trogna flera av Kiritchenkos andra projekt. Att just gitarren har en så framträdande roll i ljudbilden är emellertid föga uppseendeväckande då ukrainaren började sin musikaliska bana som singer/song-writer för drygt tio år sedan, en karriär som avslutades i och med att det elektroniska alltmer tog över.
‘Stuffed with/out’ är ingalunda någon dussinplatta men väl en skiva om djur, vissa troligtvis uppstoppade. Den är svår men ändå lättlyssnad, intressant men samtidigt något träig. Rispandet mot gitarrsträngarna inleder plattan och snart inser man vilken ringa betydelse elektroniken, som dock alltid finns med, har på ‘Stuffed with/out’. ‘Time Travel of a Snail’ sätter ribban och visar sig vara typisk för resterande låtar med enkla men välspelade gitarrer i centrum.
Det är dock svårt att skilja låtarna åt. Det finns få variationer vilket i min värld egentligen är väldigt positivt. Men då låtarna är så pass fulla av liv blir helhetsintrycket något utmattande samtidigt som jag utan motstånd gärna kör skivan igen så snart den slutat snurra. Mer svårlyssnat, men i princip enligt samma recept, blir det på ‘That Puppy Likes his Solitude’ och verkligt stillsamt avslutas plattan med ‘They Only Live Twice’.
Låttips: ‘November Comes and Squirrel Falls in Love’ och ‘A Mouse Stuffed with Emotions’.
Författare: Martin Engström